Hediye och Petra

Äldres levnadsförhållanden från 1945 till 2000-talet

Pensionspolitiken riktade sig redan från början in på “det arbetande folket”. De som var äldre under 1940-talet kunde kvittera ut folkpension från 67 års ålder. Folkpensionen uppgick vid mitten av 1940 talet till 60 kr/månad. Då medellivslängden år 1945 bara var 68 år för män och 71 år för kvinnor blev det inte så många pensionsår för de flesta. Men redan i början av 1950-talet hade medellivslängden ökat med drygt 10 år. Folkpensionerna reformerades och höjdes 1948 vilket gjorde det möjligt för pensionärerna att klara sig oberoende av släktens hjälp eller fattigvård. Folkpension var en rättighet för alla och utdelades utan inkomstprövning. Änkepensionen infördes till kvinnor som hade blivit änkor efter 55 års ålder och hustrutillägg till kvinnor över 60 års ålder när maken pensionerades. Idag indelas pensionen i tre delar; Allmän pension(som administreras av staten), tjänstepension(eller “avtalspension”) och privat pension via pensionssparande.

Den kommunala verksamheten började med hemtjänsten år 1960. Innan var hemtjänst något som ordnades mer ideellt. Man gick hem till varandra och hjälpte till, om någon var sjuk eller hade det svårt på olika vis. Det var då familjen eller grannen som hjälpte den äldre helt gratis, och det var mest kvinnan som gjorde det. Att hemtjänsten började arrangeras kommunalt just i början på 60-talet berodde på att allt fler kvinnor började arbeta ute. Arbeten som omsorg om barn och äldre gick från att vara obetalda kvinno plikter till att vara ett lönearbete. 1952 utfärdade socialstyrelsen de första direktiven för hemtjänst för de gamla. Äldreboenden utvecklades på 1940-talet. Gamla människor kunde under 1940-talet välja att flytta till pensionärshem som var uppförda med hjälp av statsbidrag. Pensionärshemmen hade dock ingen vård eller omsorg kopplade till sig. Långt in på 1930-talet har äldreboenden bestått av de fattigare samhällsklasserna och de var då enligt lag bara avsedda för de som var i behov av fattigvård. Till en början var många äldre negativt inställda till ålderdomshem då de associerades med fattigdom. 1940 förändrades attityden då de rika började utnyttja servicen. Men det blev inte fullt accepterat som ett fullgott boendealternativ för äldre förrän under 1960-talet

            

I slutet på 1950 talet infördes lagen om bostadsanpassningsbidrag. Barn, ungdomar och vuxna som bodde kvar hemma och behövde  käpp eller rullstol för att klara av vardagen ansågs som rörelsehindrade. De fick bidrag från kommunen, vilket var 7000 kronor, för att bygga om i lägenheten. Den 1 januari 1963 höjdes bidraget till 10.000 kronor. Detta bidrag började kallas då för invalidbostadsbidrag. År 1965 höjdes bidraget till 15.000 kronor, och 1968 blev det möjligt att i vissa fall bevilja ett ännu högre bidrag. En bostadsanpassning kunde handla om att till exempel, ta bort trösklar, sätta handtag på väggarna eller att ha förhöjda toalettstolar.

Idag har de äldre mycket bättre vård, omsorg och rättigheter som till exempel pension och vård i hemmet eller på boenden än vad de hade på 40- talet. Det förekommer fortfarande orättvisa vad gäller inkomstpensionen för kvinnor för att det finns kvinnor som tjänar mindre än vad männen gör inom samma yrke. Därför får då kvinnorna  mindre pension. Jag känner mig trygg med tanken på att jag ska gå i pension i Sverige, och när jag blir gammal och behöver hjälp så vet jag att jag kommer att få den hjälp jag behöver..

Källa:

nordiska museet http://www.nordiskamuseet.se/artiklar/gammal-i-folkhemmet  

wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Till%C3%A4ggspension_(allm%C3%A4n)